Om livet vi lever egentligen är ett rollspel?

Om det är så att det finns ett liv efter döden, och vi ständigt återkommer för att lära oss något nytt, inspirerade av de österländska religionerna. Hur fungerar det? Rollspelsnörd som jag åtminstone varit blir jag genast att tänka i de termerna. Men hur fungerar ”regelsystemet”?

Spelnördssevolution?

Jag vill här lägga in att jag inte menar att lägga in några värderingar i kön, handikapp, sexuell läggning, ”ras”, uppväxt miljö osv. Utan försöker hålla mig till måttskalan, vad som är lättast och vad som är svårast att leva med, utifrån mina egna erfarenheter och funderingar kring samhället i stort. I min värld vill jag att alla ska vara lika mycket värda, även om jag vet att man har omedvetna värderingar. Så ta det för vad det är, jag menar inget illa. Jag såg en dokumentär om en tjej på tv för ett tag sen, hon påpekade själv hur ”svår” hennes sits var. Hon bodde i Sverige, var invandrare från mellanöstern. homosexuell, handikappad (kortväxt och satt i permobil), muslim och hade starka politiska åsikter (jag minns tyvärr inte vilken riktning men det är av mindre vikt.). Och jag är beredd att hålla med henne, hon hade ingen ”lätt” sits utifrån dessa mått mätt. Så nu kanske du förstår vad jag menar.

Vilken utmaning skulle du välja?

Men är det så att man ”mellan karaktärerna” får välja vad man ska vara i sitt nästa liv eller slumpas det bara fram? Oavsett vilket alternativ det än är, så behöver man inte göra om det man redan ”klarat av”. Därifrån kommer uttrycket en ung eller gammal själ, det vill säga att har man levt många liv och lärt sig sin läxa mellan karaktärerna så behåller man den kunskapen och sen går man vidare på nästa. Låt oss titta på det två alternativen.

Hur blev jag den jag är?

Välja

I vår ”grupp” har vi några speciellt utmärkande karaktärer alla med sina önskemål.

Hjälten – Vill alltid vara den som är hjälte i alla filmer, inte nödvändigtvis ”god”, men ändå alltid en hjälte.

Den udda – Den som alltid vill utmärka sig på något sätt, och alltid vill göra det svårt för sig själv, ge sin person div fysiska, psykiska handikapp eller andra begränsningar, varför inte lite av allt?

(Sen finns det givetvis fler, men jag måste gå vidare annars glömmer jag vad jag skulle säga egentligen, detta kan man spåna vidare på senare. Jag halkar så lätt in på sidospår.)

Vem vill du vara?

Men när man då sitter där och skapar sin karaktär så frågar SL spelaren; ”Men är du säker på att du vill spela en sån här karaktär, du vet att den kan bli väldigt svårspelad för att inte säga tråkig.” ”Nej jag vill spela en autistisk, pojke som har musik som enda intresse och nyckel till kommunikation, och förresten han ska vara blind också. Givetvis ska han ha max i absolut gehör” svarar spelaren. (Jag såg en dokumentär om en sådan man på TV häromdagen, otroligt fascinerande vill jag tillägga). Och i det verkliga livet behöver man inte vara äventyrare utan man kan vara ”vem-som-helst”.

Vilken karaktär vill du ha?

Slumpa

Där man går i ”tabeller” och slår fram sin karaktär. ”Då ska vi se här, du är född i USA, dina föräldrar är förmögna och äger en känd hotell kedja, och du är tjej, blond och saknar totalt empati. Du är självupptagen och egocentrisk, men kan i princip göra vad du vill”.

Personen på bilden har inget med texten att göra, det är bara en slump.

Eller är det så att man klättrar på en stege och på så sätt går vidare? ”Nu har du klarat av detta steg, då får du gå vidare till nästa”.

När du tagit dig igenom första steget och lärt dig något av det, får du gå vidare?

I detta system hamnar merparten i den grå massan, men jag tror ändå att man får någon slags uppdrag. Jag till exempel blev spådd av en dam från England, som berättade för min mor, (vi var där tillsammans), att jag skulle gå igenom en svår prövning, men hon skulle inte lägga sig i, det var min uppgift att lära mig detta (bland annat antar jag), annars skulle jag få komma tillbaka igen och gå igenom det igen. Och den grå massan är bara mitt sätt här och nu att se på saken.

Hur många trodde att jag skulle spela med i ett svenskt landslag?
Och vara med om att vinna EM-guld!

Vidare funderar jag på om man är en ”grupp spelare” som håller ihop? Är det därför man känner starkare band till vissa och andra inte? Är det spelare från en annan spel grupp eller bara SLPs?

Vilken härlig blandning människor

Jag förstår att detta kan upplevas som ”svammel” men det är funderingar utan någon som helst vetenskaplig bevisning, bara teorier, men visst är det en kittlande tanke. Tänk om det gått så långt i mänskligheten att vi börjat ta med oss de erfarenheterna vi har ”på andra sidan hit”, precis som man i ett ”modernt rollspel” skulle kunna ägna sig åt rollspel, eller varför inte dataspel? Det är många som bara ägnar sig åt att karriärs klättring, medan andra nöjer sig med att vara ”statister”, som inte vågar ta itu med sin prövning, eller har helt andra uppgifter men upplevs av dig som statister. Har du någonsin funderat över vart människor du möter på en tågstation eller stannar vid en mack mitt ute i ingenstans, och ser "stammisarna" som kommer in, var de är på väg någonstans, vad de ska göra?

Vilka statister har du i ditt liv?

Detta uppkom av att jag satt och lekte med min nyfödda dotter och undrade vad hon bar med sig och varför hon gör det? Vad har hon för genetiska och psykosocial arv? Tänkte jag. Sen tog jag steget längre, undra om hon har ”spirituella” arv? Erfarenheter från tidigare liv, det finns ju de som känner till och vet saker om platser de aldrig besökt, är det för att ”rollformuläret” är för dåligt suddat?

Hur ser ditt rollformulär ut?

Även om det var svamligt skrivet så vill jag veta din åsikt om du hängde med vill säga, jag skrev direkt från tanken. Det kan vara svårt att hänga med, men visst är det en kul tanke. Ser fram emot feedback.

Vem är spelledaren/Gud?

Tack för mig, hej!