På väg tillbaka och på väg bort.

Idag har jag kört nästan två timmar cykling tillsammans med en gammal god vän. Det var kul att få träna med honom igen,  trodde inte jag skulle orka hela vägen men vilken segen när jag gjorde det. För övrigt så har jag en grym träningsvärk från söndagens styrkepass, gissar att det är sviter från torsdagen också. Skönt är det, på nåt perverst sätt.

Jag tänkte på en sak min sambo uppmärksammade ifrån gårdagens utflykt, vi var ner till kålgårn och åkte rutchkana med Tyra, det var riktigt kul för övrigt. Vad jag skulle komma till var att vi tog lite kort båda två och när Therese kollat på sina sa hon till mig: "Du ser ju ut som en "normal" pappa nu!". Jag tog det som en komplimang och när jag såg dem blev jag glad, det var inte längre så att jag ville kolla bort eller försöka förtränga det med att det var "fel vinkel" eller någon annan ursäkt jag brukar gömma mig bakom. Jag kände mig som en "normal" pappa när jag såg dem och det gjorde mig verkligen lycklig.

Döm själv...

24 mars 2012

Tyra och Therese åt glass, själv tog jag en sallad.

Och så jämför med de här korten...

Från 2011

Från 2009, men ändå.

 Skillnaden känns och det är inte lika jobbigt att se sig själv på kort längre. Det är ett steg i rätt riktning och det motiverar mig än mer. Jag har levt i nån slags förnekelse. Jag har vetat om att jag varit för tjock för mitt eget bästa. Speglar går att undvika men när min sambo lägger ut kort på fejan så vet jag ju innerst inne att det är ju så alla andra ser mig, och det har varit jobbigt men nu känns det lättare. Därmed inte sagt att jag dömer någon annan, jag talar för mig själv och min upplevelse av mig själv. Jag vet precis hur jobbigt det kan vara och hur svårt det är att ta tag i det. Sen är det ju inte utan att man blir grymt motiverad av Robert Wickström och de andra i Biggest Looser, och det var väldigt kul att träffa honom och Cathrine, vilka underbara människor.

En annat kort inlägg, jag berättade förut att jag åt medicin mot en infektion i lungan och fick bieffekter av det, och ju mer jag tänker på det desto mer rädd blir jag över hur nedgången jag var, tror inte jag insåg det själv. Men jag läste bipacksedeln igår under biverkningar:
"Beteende- och humörförändringar [förändrat drömmönster inklusive mardrömmar,sömnlöshet, sömngång irritationsbenägenhet, ängslan, rastlöshet, oro/upprördhet inkluderande aggressivt beteende eller fientlighet, depression (Mindre vanliga), darrningar(Sällsynta), hallucinationer, självmordstankar och handlingar (Mycket sällsynta)] "

Flera av dem stämde in på mig och det var inte så konstigt att jag vaknade gråtandes fullständigt förkrossad mitt i natten. Tur man inte är aggressiv av naturen. Jag är glad att jag slutade med den i tid. Nog för att jag kommer att läsa bipacksedlarna hädanefter men med dessa symtom borde man inte flagga lite för det som läkare eller från apoteket, de brukar de ju alltid annars göra? Utan att lägga skulden på någon annan, så blir jag lite rädd...

Det är som tur är historia nu, och jag är på väg tillbaka till mig själv, det känns enormt skönt!