Ut ur dimman...

Idag hade jag bestämt mig för att träna, men jag var sjukt omotiverad. Kände ingen lust alls, gick som i en dimma, efter att ha "drogat" ner mig med värktabletter i två dagar. Samt att jag har börjat med en astma medicin som gör mig dåsig och trött, igen. Efter mycket om och men tog jag mig ner till Må Bättre iaf. Jag fick lite panik och började prata med folk om annat och letade efter ursäkter att gå hem utan att göra något. Dessutom började tiden rinna ut för jag skulle hämta Tyra på dagis också. Då tänkte jag nu eller aldrig, och så körde jag ett ganska kort men väl så intensivt styrkepass, så jag flåsade medan jag satte på mig ytterskorna, i min rush för att hämta Tyra. Och efter det började det vända, lusten kom tillbaka och jag kände mig så jävla stolt över att jag tog mig ner och över att jag faktiskt tog tag i det.

Jag vet inte varför men jag tappade motivationen rejält när jag gjorde illa knät igen i onsdags, så jag beslöt mig för att ta en vilodag igår, och köra idag. Och sen all medicin gjorde ju som sagt inte saken bättre. Men nu är jag på väg ut ur dimman, knät värker inte alls längre och jag känner mig mycket mer peppad än igår. Så imorgon blir det ner igen för ett hårt konditionspass... Jag är tillbaka!

Hoppas vi ses, om inte så trevlig helg!